Det här med romantiska sjalar...

Jag ser mig själv, lite frusen efter en lång, skön sommardag, svepa in mig i en stor kattunge-mjuk vit mohairsjal och vandra iväg på stranden i solnedgången.
Men sanningen att säga - jag får aldrig någon användning för mina sjalar. Jag har försökt, men det blir inte riktigt ...rätt...användbart...snyggt. Kanske hittar jag inte rätt garn till rätt mönster - en ständig utmaning.
Det funkar med tuber, cowls och möbius, men de där stora trekanterna - där tar det stopp.
Ibland blir jag ändå frestad. Det finns ju så otroligt många fina mönster som andra stickat till väldigt vackra sjalar. Så jag sätter igång. Och under de där långa varven - som ju bara blir längre och längre ju längre ut man kommer - där går jag förlorad. Det var under ett sådant varv - var uppe på 600 maskor per varv nånting - som jag kom att tänka på hur otroligt många maskor det är i ett stickat plagg. Om man räknar varje enskild maska - hur många är det i en tröja till en vuxen? I en vanlig vante? I en hiskeligt stor trekantssjal? Och hur lång tid tar det att sticka en maska? 600 maskor? Och hur många tusen maskor behöver jag sticka innan jag kan svepa in, vandra iväg och få sand mellan tårna ( men absolut inte i sjalen, vore hopplöst att få bort)?

Så försök nu att inte tänka den tanken nästa gång ni har 599 kvar innan ni får vända och göra alltihop tillbaka igen. Mooahaha....

Swaps

För ett par år sedan kände jag mig lite ensam i stickningen. Ingen av mina vänner stickade, alla andra stickare verkade ha fantastiska stick-caféer - vilket inte funkar i vardagen med en massa småbarn och långt till närmsta möjliga garnaffär - och jag satt här på kvällarna med Ravelry. Insåg då att Ravelry inte bara är ett ställe där man kan inhämta kunskap och frossa i mönster (är det någon mer som ibland hänger sig åt att läsa om stickning och mönster längre tid än man egentligen stickar?) utan faktiskt också ge ett utbyte i verkliga livet.
Sagt och gjort - en swap skulle det bli. Och det fanns att välja på!
 Fastnade först för typen då man skickar runt en låda full med stickattiraljer , tar ut det man vill, lägger i saker för motsvarande värde och skickar vidare. På så sätt skulle man ju kunna lägga vantarna på några nya garner som inte går lätt att få tag på i Sverige. Lite efterforskning på postens portotabeller drog dock snabbt ned mig på jorden igen - det skulle allt vara otroliga fynd i den där lådan om det skulle gå ihop sig med frimärkena som krävdes...
Var med i ett par temaswaps inom Europa, trevligt, men antingen har jag lite dålig fantasi (kan mycket väl vara så!) eller så var det lite knepigt att hitta ett lokalt producerat garn med tillhörande godis och te som skulle symbolisera en kompositör...Inte min kopp te.
Av en slump hittade jag sedan swap/one- gruppen på Ravelry - för swappare med budgettankar - och deras "open dishclothswap". Enklast möjliga! Man signalerar att man vill byta, och någon annan svarar "byt med mig", och man byter adresser. Man stickar en disktrasa, pluttrar ned någon liten bonus i kuvertet och skickar. Ja, kanske en liten aning galet att byta stickade disktrasor med okända människor över världen - inget man berättar vid fina middagar eller för nya bekantskaper - men man hittar människor man aldrig hittat annars!
Jag kom på det viset i kontakt med en fantastisk då 3- nu 4-barnsmamma i Indiana, hemmafru, virkande och med helt andra politiska förtecken är mina egna, som jag har så kul med - på internet. Vi lär väl aldrig träffas i verkligheten, men känner vid det här laget varandra rätt bra. Ungarna jublar när det kommer paket från Fort Wayne - vi har fortsatt skicka paket då och då - och det är en möjlighet att lära känna vardagslivet hos dem - genom små meddelanden mellan de hämtningar, tandläkare och middagar småbarnslivet är fullt av. Titta gärna på hennes verksamhet The Nifty Knot Custom Crochet och skriv en hälsning på svenska...
Nästa försök gav kontakt med en skolsköterska i London som förutom snygga disktrasor snabbt ordnade brevvänner till dottern med kompisar.
Så känner du dig lite uttråkad och lite ensammen hemma i sticksoffan - gör ett försök! Har du superspirituella stickträffar vareviga dag, kurser med nya tekniker och inspirerande vänner som spontanskickar fantasigarn till dig - njut av det! :)
Dela gärna med dig av dina swap-erfarenheter med en kommentar!

Lyfta maskor

Som jag misstänkte låg Ull&Garn i Vadstena en bit utanför samhället, längre än det gick att strosa. Hittade istället Svenska Spetsar, och där handlade det i största grad om hemslöjd, även om jag aldrig givit mig in i knyppling. Fascinerande och för en utomstående såg det otroligt svårt ut! Men i ett hörn av diverse hemslöjdsböcker och småplock hittade jag precis det jag hoppades på - en liten bok jag inte tidigare sett.


Sticka - flerfärgsstickning med lyfta maskor.

 

Köpte boken för att jag blev nyfiken, och redan i affären började fundera ut om inte många av mönstren borde passa som muddar till vantar. Det blir snyggt, tjockt och innehåller min favoritkombination - ser svårt ut men är enkelt att sticka.
Väl hemma letade jag upp författarna - 2stickare - väl värt ett besök! Där kan man också köpa boken, om man inte har vägarna förbi Vadstena...
Lade strumporna åt sidan och började provsticka - i bomull för det fanns till hands, och det är fascinerande. Här är resultaten så långt:

Liljor



Hus och hav


Har använt tekniken med lyfta maskor tidigare, framförallt till Mason-Dixon Knittings disktrasor, som är suveräna...Men här fanns fler mönster och de hade stickat i ull, vilket gav en annan känsla - mer vantmudd än disktrasa... Jag är nog lite låg-kreativ som inte själv kan översätta ett mönster till ett annat garn och hitta nya användningsområden - men jag trodde faktiskt inte det skulle bli så snyggt.

Så just nu aktualiserades tre av mina senaste inlägg samtidigt - sticka provlappar blev plötsligt roligt, små miniprojekt utan alltför mycket tankemöda för mina oroliga fingrar blev lätt, och mina hemliga planer gav utdelning. Dagen blev faktiskt även övrigt en otroligt rolig tur, Vadstena visade sig vara en "gullig" och samtidigt gedigen stad, med blandning av heliga Birgitta och ett tungt Gustav Vasa-slott - i denna lilla ort! God glass, bra lekplats bredvid slottet och en osannolik akustik i slottskyrkan, så till och med tvååringen tystnade och lyssnade. Fotbollen slutade i storförlust 8-0, men det blev en småsak.

 

Hemliga planer

I morgon ska ett av barnen på fotbollsmatch. En bra bit bort. Ända till Vadstena ska de. Och vad upptäckte jag då - om inte att Vadstena Ull&Garn ligger där... Och vips ökade mitt intresse för en fotbollsmatch för tioåringar med oerhört många procent. Så min hemliga plan är att strosa runt lite i Vadstena innan matchen och råka hamna just precis på Ull&Garn (har inte kollat var det ligger, kanske mitt ute på landsbygden, må så vara då i så fall...). Och kanske ligger en glassaffär strax bredvid, så maken och barnen kan vara lyckliga på sitt håll.
Men seriöst - varför finns det en sån dragning till garnaffärer? Om man ska vara ärlig är ju rutinutbudet i en garnaffär ganska likartat - tänk Drops alla varianter, M&K och lite Järbo raggsocksgarner. Men vad får oss att ändå gå in och kolla läget lite diskret? Inte är det att de ska ha ett fantastiskt lammullsgarn för 300 kr/hg, det spontanhandlar man inte. I alla fall inte jag, inte utan planerat projekt. Utan förstås hoppet om ett fynd. Något som man gått och haft i bakhuvudet men inte hittat rätt garn till. Och nu ligger det där i en flätad korg på golvet, lite inskjuten under en hylla. Rätt tjocklek, rätt färg, rätt mängd, rätt...allt. För halva reapriset, utan att man kan förstå varför.
 För min del hoppas jag också på böcker, tidningar och småhäften jag inte sett tidigare. Har en liten - eller ja, ganska stor - dragning till i Sverige apdyra brittiska eller amerikanska sticktidningar, blir så inspirerad... Och ibland ligger de där till utförsäljning för att de är från 2011. Eller någon lokal liten historia med vantmönster som inte går att få tag på nånannanstans för att den är så lokal.
Det är ju det som är den stora charmen med detta hantverket, att det finns grymt mycket på internet, men också så otroligt mycket som aldrig kommer att finnas där, utan bara i stora vida verkligheten.
Hur det blir i Vadstena återkommer jag om.

Rastlösa fingrar...

Ok, jag har jättesvårt att vara stilla med händerna. Inte ens korta stunder klarar jag det. Jag tror mina fingrar hade fått någon bokstavsdiagnos om det varit möjligt (jag kan ingenting om neuropsykiatri och bokstavsdiagnoser, och om någon därute som känner till området bättre än jag - dvs alls - önskar tillrättavisa mig eller känner sig kränkt ber jag om ursäkt redan på förhand!).
Jag har en stor familj med många barn och framför allt 6-åringar och däromkring har en tendens att dra ut på saker å det grövsta. Ni vet - komma lite senare än alla andra till matbordet, vänta lite längre med att ta för sig... Jag har två val - bli en tjatmorsa - vilket jag blir när det inte finns något annat att välja på, men som inte är min favoritvariant på mödraskap - eller sitta kvar och låta 6-åringen ta sin tid. (Nej, jag är ingen barnen-bestämmer-morsa heller, men finns det utrymme kanske man t.o.m hinner prata en stund. Jisses, vad det här blev balanserande och politiskt korrekt...)
Så för att mina fingrar ska klara av väntan och stillasittandet är jag på jakt efter miniprojekt. Mormorsrutor är för stora - då måste man ha ursprungsrutan i närheten så det blir lagom stort. Nej, det ska vara klart på fem, max tio minuter.
Så här är vad de senaste veckornas måltider resulterat i:

Blomsamling på vaxduken...

 Köpte till och med en bok med 100 eller så blommor att sticka och virka, därav de där fancy-blommorna  med flera lager till vänster, men det blev för mycket läsa och för lite flyt...
 Maken undrar ibland försiktigt vad jag tänkte göra med dem sedan, men det låter alldeles för resultatinriktat för mig, jag vill mest se hur de ser ut...

I Göteborg förra veckan - som jag berättade om tidigare - var vi - som sagt - inne på Deisy Design (nej, inte sponsrad, bara inspirerad för tillfället...) och hittade denna fantastiska kudde på en hylla:

Helt galen kudde från Deisy Design

 Enligt kvinnan som jobbade där tillverkar man handflatestora lappar av valfri teknik, färg och textur och sedan syr man ihop dem. Inte stilren, skandinavisk grå-vit-och-lite-björk-inredning, men jag gillar den. Och tillverkningssättet. Och kanske kan det vara ett sätt att få igång mig på provlappar - efter inspiration av Billigt-garn-Anna...

Provlappar - swatchar

Det där med masktäthet...Det ska man ju kolla. Det står överallt, från de enklaste nybörjarböckerna till alla avancerade fair-isle-böcker. Så det gör man ju. Inte...
Man kan ju försöka tänka förnuftigt - gör jag ingen provlapp kommer tröjan sitta som en korv/ett tält/både och... 
Man kan tänka positivt (det står också i böcker att man ska!) - vad roligt det ska bli att se hur det här garnet blir i en provlapp!
Man kan tänka kreativt - Med alla roliga provlappar i olika färger ska jag ordna till det lite chique i en snygg kudde/filt/klänning (jo tjena...)
Eller man kan tänka som de flesta - jag längtar jättemycket efter att få börja med det häringa projektet, kollar masktätheten när jag stickat 10 cm på det...
Jag skulle verkligen gärna vilja ha en matchad samling avancerade provlappar som man kan göra något roligt och vackert av - typ såhär:
(Lånad från http://blueskyalpacas.com/blog/2013/04/interview-with-essentially-felt-studio/ som ett strålande exempel på hur sticklivet borde vara)

Min egen swatchsamling är  en liten, oorganiserad och spretig hög hopkrullade provlappar som inte matchar någonstans och aldrig kommer att bli något vackert. För det är något irriterande över det - att sticka något som man inte kan använda till något...
Min swatchstrategi (se där , ett nytt ord i SAOL) är så här - om jag stickar strumpor - ingen provlapp, blir den för liten för mig passar den nån annan. Om jag stickar tröjor - provlapp om jag inte testat garnet innan - investeringsenergin blir för hög om det blir fel.
Detta innebär att när jag stickat 30 gråa tröjor i olika garner har jag provlappar tillräckligt för en grå kudde. Fattar ni hur lång tid det tar?
Påbörjade mitt första projekt någonsin i lin i går kväll. Stickade en provlapp. Funkade utmärkt i masktäthet. Känner mig redig och förnuftig. Dessutom har jag en plommonlila, glesstickad provlapp till min kudde i lila nyanser om 30 år.


För lite provlappsinspiration:

http://knitty.com/ISSUEspring03/FEATswatchout.html

Att ge bort stickat...

Det här med att ge bort hemstickat är inte okomplicerat...Vissa blir glada, andra konfunderade, andra besvärade. Och det är klart, gillar man inte det man får, men inser att givaren suttit en bra stund med att förfärdiga den, blir man ju lätt... besvärad. Och hemstickat har onekligen en liten riskstämpel som gåva - har man en gång fått en stickig, oformlig tröja och varit tvungen att ha på sig den för att den är från en moster - ja då har man det i ryggsäcken till nästa gång man får en hemstickad gåva...
Jag har en gång gett bort ett stickat äpplefodral - på skämt - till en kompis. Hörde aldrig något om den, tror inte hon uppfattade humorn...
Häromdagen hade iaf jag ett par vantar klara. En kvinna på jobbet hade gjort min familj en tjänst - liten för henne, men som gjorde vårt liv mycket enklare - och efter det vanliga - "men kan vi inte få betala för - nej det behövs verkligen inte - men är du säker - jaa, det var bara roligt " bestämde jag mig för att sticka ett par vantar till henne från Solveig Larssons fantastiska Vantkalender 2013.
Som det ju blir när man stickar till någon satt jag och tänkte lite på mottagaren under tiden man stickar, undrar om jag valde rätt mönster, blir de för små och liknande...

 

Par i Fågel i tvåtrådigt ullgarn av oklart ursprung...

 

 

Kvinnan jag skulle ge dem till har jobbat i 150 år inom sjukvården, en bestämd barnmorska som lätt tillrättavisar en om man inte gör som vi brukar, men med värme. Ingen man sätter sig sig på, och som de nya nog är lite rädda för, men som man uppskattar enormt när man jobbat ett tag...Jag hade ingen aning om vad hon hade i sin hemstickade-presenter-ryggsäck...

Men det blev en av de bästa presenter jag gett bort. Hon satt en lång stund och strök över dem utan att säga något. Tittade upp och sade - Så här fina vantar har jag aldrig haft! 

Och de tankar jag funderat över - gillar hon mönstret? Var de för små? svalde jag. Hade bara låtit som om jag fiskade efter beröm, och det behövdes inte. De kommer att användas.